Tankar blir till ord.
Jadu, egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, men det känns bättre att jag gör Något än inget alls, så huvudet får komma bort från sorg. Fast sorgen hamnar här. Har pratat massor med mamma som berättar de sista timmarna/minuterna/sekunderna med mormor. Hur hon berättade att hon älskade oss alla. Jag önskar nu att jag sagt det tillbaka. Men ville ge henne hennes sista tid i livet med sin man och barn. Jag vet jag skrivit det förut men skriver det igen, det är så ofattbart, jag förstår vad som hänt, men jag vill inte ta åt mig.
Och det där ordet TÄNK OM! Tänk om läkarna tagit henne på allvar efter 3 ggr på akuten. Då hade kanske hon funnits kvar hos oss. 4:e gången var för sent. Jag känner så mycket hat emot de akutläkare, dom har gjort fel, stort fel. Men vad är det för mening att hata dom? Jag får inte tillbaka mormor. MEN en anmälning kan rädda nästa person.
Imorn måste jag boka min tågresa hem, det känns rent för djävligt att lämna alla här, jag vill inte. Jag vill finnas här, dag som natt. Jag vill inte ha något jobb att gå till just nu. När en anhörig dör, borde det finnas något annat än semester att ta ut, man borde få tid på sig att sörja utan att tänka på att man inte har råd att stanna hemma. 1-2 veckor iaf. Nej nu känns det väldigt svårt. Jag önskar jag iaf kunnat jobba här ett tag. Men jag måste hem. Även hem till E och Skilla. Saknar förstås dom massor, men det har varit en massa annat att tänka på hela tiden. Jag tror han förstår. Eller jag vet.
Klockan är nu snart halv 3, ska snart dra mig till sängs, jag ska följa med Eve och hennes mormor på stan en sväng imorn. Hon är den bästa vännen/kusinen man kan önska sig.
God natt!
Evig saknad!