My Time, My Life

Dagen på jobbet gick ju någorlunda snabbt och bra. Kom iväg i tid iaf.

Men här hemma, usch. Jag höll äntligen på att bli klar med den där jädrans tårtan, hade bara chokladen kvar, den skulle smältas, och det gick ju bra fram tills jag skulle hälla på de på bakpappret, då brände jag mig som en idiot på chokladen, FYFAN vad vaaaarmt det var, så jag blev handikappad i ena handen eftersom jag var tvungen att ha fingret kallt hela tiden, sen hittade jag två frysta laxar som jag kunde ha fingerhelvetet emellan. Och när jag väl kunde använda handen igen så skulle jag öppna ett skåp, gissa vad som stod under den? Jo tårtan förstås. Och gissa vad som var fullt? Jo skåpet. Pluffs så flög en sak ner i tårtan, tur fan så snuddade den bara så jag kunde fixa till tårtan någorlunda. Och så avslutar vi med att tumnaglen gick av och Skilla skulle äta upp pappas present. Åhhh vilken skit dag. Nu skulle jag gärna vilja lägga mig ner och sova i ett par timmar, men jag hoppas min kära sambo kan pallra sig hem från jobbet snart(men de är klart, när man ska nånstans, då är det inte bråttom), för jag vill åka hem NU!

Okej med detta kan jag avsluta med att jag tänker nog fan aldrig igen göra en schwarzwaldtårta. Nej nej.

Jag har velat ha barn sen länge tillbaka, men jag har insett att jag lever med ett barn, eller så är han bara jävligt gammalmodig. För dagens män hjälper till i hemmet. Här är det inte så, men det är ju klart, jag jobbar inte heltid, jag har inget körkort. Så då ska ju jag göra allt här hemma? Jo förstås, så ska det vara. Igår städade jag hela lägenheten, idag plockar jag strumpor och disk igen. Att ställa ut disken är väldigt jobbigt. Och att lägga strumpor i tvätten är ännu jobbigare. Lite sådär smått irreterad över de där, men det förstod ni väl? Men jag måste väl lära mig att leva med det, för här sker inga förändringar. Att jag blir sur och gnällig över att jag inte får någon hjälp, det förstår han inte.

Tårtan ser ju inte ut att bli normal, jag gör en ny sats imorn, blir den lika dålig, så skiter jag i det. Jag hade humör för att baka innan, den försvann ganska så plötsligt, undra varför?

I säng sent som vanligt, men imorn ska jag vara glad, jag får komma hem till Vetlanda.

Låter kanske lite elak mot E, jag älskar honom så otroligt mycket, men jag tycker faktiskt man ska hjälpa åt.