My Time, My Life

Och Sverige förlorade mot Danmark. Pratade med pappa innan idag och frågade om Danmark var nå bra”Nej” var svaret, så då undrar jag vad Sverige är? Über dåliga eller ljög han helt enkelt ;) Fast dom spelade bättre tyckte jag nog. Äsch helt ärligt så var fotbollen bara i bakgrunden, jag såg knappt fotbollen alls. Tycker uppmärksamheten på Zlatan är way to much, om han vore så bra så hade ett mål gjorts, det anser jag.

Jag pratade med en vän igår, om att jag letar lite efter nytt jobb eller utbildning, och då sa hon: Ja du har väl egentligen aldrig velat vara inom vården? NEJ, om vi kollar tillbaka för ca 6-9 år sedan så sa jag alltid att jag då inte tänkte jobba inom vården, jobba helger, jobba storhelger. Jag gick omvårdnad för jag hade dåliga betyg sen högstadiet och efter IV var det de enda alternativet, även under åren på gymnasiet sa jag att jag inte skulle hamna där jag är nu. Men here I am, där jag inte vill vara. Det är inte lika hemskt som jag trodde det skulle vara, fast jag vill fortfarande bort ifrån det. Men när jag flyttade hit så var jobb ett måste. Och för mig var ju vården det lättaste eftersom jag är undersköterska.

In på helt annat nu.. Jag är inne på flera olika bloggar, och vad jag hakade upp mig på idag var en ca 15-16 årig tjej som var 170 och ville väga 42, hon vägde nu ca 45-48, och det var ju normal vikt enligt henne. Jag förstår bara inte Varför vill man se ut så? Varför vill man se sjuk ut? Varför vill man att folk ska tro att man har anorexia? I hennes längd vore 60 kg normalt att väga. Jag är 162, och väger nu ca 56-57, jag har strl S i kläder, och jag tycker jag har en normal vikt. Visst kan jag också känna mig som en flodhäst vissa dagar men de går över. Varför är det så viktigt för många unga att väga så lite som möjligt? När jag var 14-15 så vägde jag runt 50-55. Inte fan gick jag runt och sa att jag var fet??? Jag var inte fet då,jag är inte fet nu. Jag hakade inte upp mig på min vikt då. Nej jag kan bara inte förstå att man vill se ut som Victoria Beckham, Nicole Richie. Hur bra kan dom må? Eller hur lyckliga kan dom vara?

Nu blev det ett långt inlägg här, men man har ju rätt att uttrycka sig :)

Jag tror jag är nere i en svacka, där det mesta är allmänt tråkigt. Inget direkt att se fram emot och allt ser likadant ut. Kommer det någon vändning snart tro? Jag är på ett jobb där jag trivs, men jag tycker inte mitt jobb är värt mitt arbete eller hur man ska säga, det är för dålig lön, och alltid samma sak. Jag bor i en lägenhet som är för liten och vi äger den inte, kan alltså inte göra om som ”vi”/jag vill. Jag bor i en stad som ligger 33 mil från min hemstad, från min familj och vänner. Det är INTE samma sak med telefon. Jag behöver dom.
Jag saknar min mormor, och har fortfarande svårt att förstå att hon verkligen är borta. Det gick för snabbt.

Jag borde tatag i mitt liv, jag tänker leta nytt jobb eller om det finns någon studie som intreserar mig, jag tänker leta långt långt in i hjärnan för att komma på att det är något som är intressant. Gör jag detta så blir mitt liv lite gladare.
Jag borde ta körkort, vilket gör att jag kan besöka mina nära och kära oftare.

Nu tänker jag beställa pizza från en pizzeria som ligger ca 5 meter från huset, och egentligen borde även han byta yrke, för han är inget bra på pizza. Tur jag inte är så kräsen. Och Vesuvio borde man inte kunna misslyckas med.

Hej!